Ungdomens Resebyrå, sedermera Star/Ung
Från två oberoende källor, Lennart Tolge i Göteborg och Jan-Erik Räf i Stockholm, har det kommit en del intressant information om Ungdomens Resebyrå. Kan Du komplettera med ytterligare information om detta företag är Du välkommen att kontakta Thomas von Seth.
Ungdomens Resebyrå startades redan 1949 av Karl Erik Kronefalk och ägdes av Svensk Freds- och Skiljedomsförening. Som namnet antyder inriktade man sig på ungdomar och arrangerade gruppresor med huvudsakligen tåg och buss. Resmålen fanns på kontinenten.
Det ideella syftet med Ungdomens Resebyrå var att förena ungdomar från olika länder, skapa förståelse för varandra och på så vis förhindra ytterligare världskrig. En del av företagets vinst gick till FN.
Sedermera gick Ungdomens Resebyrå ihop med en IT-arrangör vid namn Star Resetjänst varpå man ändrade företagsnamnet till Star/Ung AB.
Star/Ung gick i konkurs i september 1969 efter det att Karl Erik Kronefalk lämnat företaget för att bli turistchef på Gotland.
En reseledare på Ungdomens resebyrå berättar
– av Jan-Erik Räf –
UR startade 1949. I prospektet för 1954 års resor står det att ”under 1953 avslutades URs femte verksamhetsår, och över tiotusen unga svenskar har under denna period deltagit i olika gruppresor.”
Det var verkligen charterresor UR bedrev från 1949: Man köpte en paketresa i en grupp, med praktiskt taget allt inkluderat: resor, logi, tre mål mat om dagen (utom under ut- och inresa), utflykter, guidning (svensk reseledare fick inte ta emot dricks...), etc. UR vände sig till ungdomar mellan 18 och 35 år. Logistandarden var inte hög: ungefär den hos STFs vandrarhem, alltså flerbäddsrum men med möjlighet till dubbelrum för gifta. För den tidens ungdomar var det ändå en otrolig chans att efter tio års isolering få komma ut i ”världen”, något liknande hade varit helt omöjligt för deras föräldrar före kriget.
Jag gjorde min första utlandsresa som deltagare i en tiodagars UR-resa till Paris (Jag tror den kostade 350 kronor). Den svenska kvinnliga reseledaren var perfekt. Och vi bodde alldeles intill hallarna på ett nergånget hotell på Rue Jean-Jacques Rousseau, med måltider på ett brasserie i närheten.
Så jag blev resbiten och gick en veckokurs för reseledare i UR-regi påföljande vinter. Under de tre åren 1952-1954 hann jag avverka tretton 14-dagars resor, dvs jag var ute under dryga två månader per år under perioden maj–september. Lönen var tio kronor om dan (idag 132 kronor), med fritt vivre. Så för en fattig student blev det litet över att lägga undan, plus alla erfarenheter... Jag hämtade min grupp i Malmö eller Köpenhamn, och ledde huvudsakligen resor därifrån till Paris-Cannes-Paris och åter under 1952. Från 1953 gick de från Cannes med uppehåll i Milano tillbaks till Köpenhamn.
Jag blev litet av Paris-specialist. Ofta avslutade jag en nattklubbsrunda med en tidig morgonpromenad i hallarna där alla matvaror till Paris butiker och krogar då lastades av. Avslutningen på promenaden skedde en trappa upp i baren Aux chien qui fume för att ta den obligatoriska calvadosen tillsammans med lastbilschaffisarna. Jag gjorde också en resa via Paris till Barcelona med avstickare till Mallorca. I Barcelona såg jag min första tjurfäktning tillsammans med en ung ladugårdskarl från Hebytrakten. Han ville absolut se hur det gick till. Det blev en stor upplevelse för oss båda, men med olika infallsvinklar!
I oktober 1953 fick jag som biträdande reseledare följa med på en av de första resorna (och kanske den sista?) till Algeriet, för att lära mig den traden. Vi stannade, efter några dagars uppehåll i Paris, fem dagar i Alger och fyra dagar i Bou Saâda, en oasstad 25 mil söderut mot öknen. Det blev naturligtvis kamelritter och medlemskap i Svenska Kammelryttarklubben. Men tyvärr blev det bara den resan: två månader senare utbröt det algeriska befrielsekriget.
De allra flesta resorna under de första fem åren gick med tåg. Det var bara delsträckan Paris-Alger ToR som gick med Air France. Till Paris var det Nordexpressen som gällde. Min första resa dit år 1951 startade från Malmö färjestation kl 06 och avslutades på Gare du Nord påföljande dag kl 17. Den gick med färja från Korsør till Fyn och vidare upp till Fredericia på Jylland, där tåget så att säga vände söderut mot Paris. För att få åka igenom det sönderslagna Tyskland var man då tvungen att få genomresevisum från två (eller tre?) av ockupationsmakterna. Under Hamburg Hauptbahnhofs förvridna stålskelett minns jag att det på perrongen fanns en enda ”kiosk”, en handdragen kärra med ett plakat: ”Eß mer Obst”.
Under de följande åren förbättrades tågförbindelserna. Det blev färja mellan Gedser och Grossenbrode. Och enformigt blev det aldrig ombord på tåget: fanns det inte sevärdheter i landskapet så blev man ständigt purrad av både passkontroller och biljettviseringar minst två gånger vid varje gränspassage. Från Danmark via Tyskland-Belgien blev det inalles minst sex sådana stopp fram till Paris.
Man hade visserligen ensam ansvaret för hela gruppen under en sådan här 14-dagars resa. Men exempelvis i Paris och i Cannes inrättades snart en funktion med en svensk platsrepresentant som bistod med diverse administrativt arbete. Visst var det jobbigt ibland, särskilt när en grupp kunde bestå av bortåt 40 personer, alla med en individuell kontrollbiljett, som naturligtvis tappades bort då och då... Och i bussen under rundturer var det si och så med högtalarsystemet. Man fick då ta i för kung och fosterland för att göra rösten hörd i hela bussen.
Ungdomens Resebyrå var ett initiativ taget av Ungdomens Fredsförbund, i sin tur en avläggare sedan 1927 av den mycket äldre Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, idag kallad Svenska Freds. Syftet att för första gången hjälpa svenska ungdomar att på ett billigt sätt träffa andra länders ungdomar var gott, och någon propaganda för att gå med i Fredsförbundet gjordes aldrig; inte heller på reseledarkursen. Det enda av den arten som förekom var några notiser i reseprospektet om att bli medlem.
Det förekom resmål där våra ungdomar verkligen kom i kontakt med ungdomar från andra länder. En sådan plats var vårt logi Hotel de la Grande Bretagne i le Cannet, några kilometer ovanför sandstranden i Cannes (dit det gick en buss varje halvtimme). Detta var ett magnifikt lyxhotell sedan första hälften av 1900-talet, under kriget omvandlat till inkvartering av militär och alltså hårt slitet. Det hade eget stort kök och en flott matsal i hotellets f d vinterträdgård under välvt glastak. Det fungerade som ”Club Méditerrané” med plats för tre hundra ungdomar från Europas alla länder. Främst kom de från England och länderna runt Medelhavet. Här lärde jag mig grundstegen i pasodoble av en flicka från Atén!
Det fanns kontinentala organisationer med syftet att sammanföra ungdomar från olika länder i likhet med UR, och vilka drev den här sortens ”ungdomshärbärgen” på en del av URs resmål. I Paris var det en motsvarande organisation kallad Bureau des Voyages de la Jeunesse som hade hand om hotellet på Rue Jean-Jacques Rousseau.
UR hade ett för sin tid omfattande utbud av resor. Som exempel gick de år 1953 till följande elva mål: Paris-Cannes-Milano (40 turer!), enbart franska rivieran, enbart Paris, två varianter av resor runt i Italien, Schweiz’ turistorter, Schweiz-Barcelona-Paris, Paris-Alger-Bou Saâda, Paris-Alger-Biskra, bussrundtur i Österrike, vandring i Alperna från Salzburg, samt Rom-Brindisi-Grekland-Istanbul. År 1954 hade resmålen utökats till sexton stycken.
Jag vet inte hur och när Ungdomens Resebyrå lade ned verksamheten. De stora företag som satsade på flyget betydde nog mycket, och när Club 33 i början av 60-talet riktade in sig mot ungdomen, blev väl det dödsstöten för UR. Jag minns att URs chef Karl Erik Kronefalk blev turistchef på Gotland, gissningsvis i början av 60-talet.